Idag skedde det, Lilleman fick sitta "nära" utan att hon brydde sig. Jag hängde tvätt häromdagen och lämnade en tvättställning lutande mot väggen tillsammans med en klädställning med nytvättade kläder i.

Lilleman smög försiktigt sig in bakom tvättställningen och la sig bekvämt medan Lillemor (som tittat på under hela tiden) satte sig tillrätta och myste för sig självt. De turades om att kika på varandra och sniffa i luften mot den andra. En bild säger mer än tusen ord. :D

På fredag blir det promenad utomhus i koppel för första gången.

För några dagar sedan så hade Lillemor placerat sig halvdold bakom dörren mellan vardagsrummet och hallen. Där satt hon och brydde sig bara om att morra om Lilleman kom för nära. Senare den natten hade Lilleman burit dit alla kattleksaker och lagt dem där Lillemor hade suttit. Han är verkligen en riktig charmör som ger henne "mat" (läs leksaksråttor) och försöker visa att han också bidrar.

Snutt-trampande på min hals med nosen under nacken på mig. ^^

Trots att bilden är mer suddig så kände jag att jag ville ha med den. Han är en väldigt vacker och ståtlig ung herre med glimten i ögat. Han vill mer än gärna följa med in på badrummet för att bara få vara i ens närhet.

Mina vantar är tydligen en av de roligaste leksakerna hemma. Plingmössen, den snörade råttan, kattmyntefågeln, klösbrädan och hans egna lyckoråtta är tydligen ingenting i jämförelse med mina touchscreen-vänliga vantar. Jag tog mig tid att ta en bild innan jag tog tillbaka mina vantar. Nu ligger vantarna tryggt på hatthyllan. :P

När jag var och besökte katthemmet i Kristinehamn så noterade jag att Lilleman verkade gilla kattunnlar så jag tog fram en kattunnel som varken Bebis eller Lillemor har varit särskilt förtjust i. Lilleman däremot blev väldigt förtjust i den.

Han har hittat två "egna" ställen att pusta ut på, ena är kattunneln och andra platsen är i min säng.

(Bilden ovan) Mys under min filt med huvudet tryckt mot min mage.

(Bilden nedanför) Mys och kurr med den lilla människan i huset.

Matdags med nya bästa vännen.

Lilleman har så mycket kärlek att ge, det tillsammans med en kattunges känsla för tålamod resulterade i att jag knappt fått sömn inatt. Men vad gör väl det när man vaknar av en dos kurrande kärlek?

Han har även provat snutta på både mig och dottern. Jag kan konstatera att det inte kommer mjölk från under armen på mig, inte heller kommer det mjölk från dotterns lår men det är oavsett mysigt att "bädda" på.

Vi har även provat kopplet för kommande utomhuspromnader.

Och Lillemor har gått från att vara extremt skeptisk (och gömd på konstiga platser i lägenheten) till att ligga relativt avslappnad och acceptera att vara i samma rum. Man ser henne på stolen på två bilder här ovan. Så länge Lilleman inte går för nära så är hon till och med nyfiken. Går han för nära så morrar hon varnande och då lyssnar han och ger henne utrymme igen. Dock håller hon fortfarande ett öga på nykomlingen utifall att han skulle visa sig vara farlig. Den acceptansen kom mycket fortare än vad jag förväntat mig.

Nu välkomnar vi Lilleman i familjen! En oerhört gosig misse som inte tvekar en sekund på att dela ut en ordentlig headbut till den som klappar honom. Han och Bebis kommer redan överrens men Lillemor är svårflörtad, som förväntat. Hon sitter och tittar skeptiskt på avstånd.

Här gick Bebis och Lilleman runt varandra och nosade nyfiket på varje mm av den andre.

Här fick Lilleman en sittplats att pusta ut på efter en kort men intensiv lekstund med Bebis

Efter utforskandet av sitt nya hem och massor av bus med Bebis så pustar vi ut i soffan. Lilleman kunde inte bestämma sig för om jag eller min dotter skulle få äran att klappa så han gick mellan oss och våra öppna famnar en bra stund innan han lutade sig mer åt mig. Mys på hög nivå!

  z

Jag befinner mig i en gammal lekpark, jag har knappt ammo och fienderna kommer i vågor.

Min pojkvän satt bredvid mig och såg mig dö gång på gång och frågade om han fick prova. Jag är fullt medveten om hur jag fungerar. Om han skulle ta sig igenom platsen så är det troligt att jag inte skulle starta om den delen utan helt enkelt "hoppa över" delen jag har svårt med. Så jag sa nej men han frågade igen och till sist sa jag okej. Så han spelade i knappt en minut tills han gav upp på grund av att mouse acceleration är på och inte går att stänga av.

Då fick jag en tanke som helt satte min egna "lathet" åt sidan. Hur skulle en person som är van genren fps hantera denna situation i lekparken? Hur spelar den personen? Ser den något som jag inte ser? Gör den något som jag inte gör?

Jag sitter ju i ett klassrum med 11 andra gamers som har mer erfarenhet inom genren så jag bad en av dem, Erik Juhlin, att prova spela utan att berätta vad jag var ute efter. Han satte sig vid min dator och tog sig vidare direkt utan märkbara problem eller hinder. Han hanterade hela situationen annorlunda. Från checkpointen så står man "mitt i smeten" och är helt utsatt, där stod han medan han ändrade DPI'n på musen. Han sköt fienderna från första vågen utan problem och såg direkt hur han skulle ta sig vidare. Han gick in i en dörr, upp för en trapp där han hittade nya vapen och sköt fienderna därifrån medan han noterade och undvek granaterna som kom flygande emot honom.

Jag har inte ens sett den dörren och jag har letat efter en väg därifrån. Jag frågade honom vilken svårighetsnivå han trodde det var på och han svarade att han trodde det var näst högsta svårighetsgraden. Detta mest på grund av att ens karaktär tar väldigt mycket skada av väldigt få skott. Enligt Erik och min pojkvän så fungerar svårighetsnivåer överlag på det sättet inom genren, när man ökar svårighetsgraden så träffar AI'n oftare, den tar mindre skada själv och skotten den skjuter gör mer skada.

Jag är nu säker på att jag kan ta mig vidare och jag har börjat om från checkpointen för att prova igen.

Jag har insett att jag har lättare att spela i första person när jag spelar Fallout: New Vegas jämfört med Fear3. Jag har lättare att komma in i strategier som spring-ducka-sikta-skjut när jag spelar fallout. Nu ska även sägas att jag inte klarar av att spela fallout i tredje person då jag siktar fel eftersom karaktären hamnar lite snett till vänster om siktet och ser ut att sikta mer åt höger. Så jag siktar dit jag ser vapnet peka istället för siktets markering (som alltid är i mitten på skärmen) vilket resulterar i att jag siktar fel och missar alla skott. Så att spela fallout i första person är något som kommer som en självklarhet, där kan jag röra mig fritt utan att begränsas att min oförmåga att röra mig som jag vill. Jag använder ordet oförmåga då det är så jag upplever det när jag spelar fear3. I fear3 är jag än så länge väldigt begränsad av min oförmåga att få min karaktär att göra som jag vill att den ska göra.

Så att spela i första person är inget som egentligen är främmande för mig... Jag har ägnat många timmar med att sikta och skjuta när jag spelat i första person. Trots detta kämpar jag med fear3 och kommer inte in i strategierna som krävs för att spela fear3 "flytande", de strategier som jag har så lätt för i fallout.

Jag funderar på vad det beror på och varför det är så extrema stora skillnader.

Om jag förstår varför det är så stor skillnad så kanske jag kan dra nytta av det och använda det jag kommer fram till, till min fördel. Jag återkommer om detta när jag kommer fram till något.

UPDATE (18 nov 2015 kl 11.25)

Jag förstår ju att det ligger en del i hur spelen är uppbyggda men jag har svårt att tro att det enbart är det som påverkar. Jag gissar även på att det ligger lite i att fear3 är skräckbaserat men jag kan fortfarande inte släppa den extrema skillnaden och jag har svårt att godta att det enbart är spelens olika uppbyggnader som gör att jag kan röra mig fritt i ena spelet men inte i det andra. Det är samma knappar jag trycker på för att gå, jag kan till och med springa extra snabbt en kort stund i fear3. Så egentligen har jag större möjlighet att röra mig i spelet jag har svårast med. Det är på samma sätt man siktar och skjuter i båda spelen...

I ena spelet (fallout) kan jag spela på svårighetsnivå hard och inte ha något problem alls med att sikta och skjuta medan jag i andra spelet (fear3) kämpar med att sikta och skjuta och det är på en svårighetsnivå som motsvarar easy.

Jag vill tro att det finns någonting i mina kunskaper som jag kan dra nytta av och att det inte enbart är spelets design som påverkar.

UPDATE (18 nov 2015 kl 12.35)

Nu när jag faktiskt tänkt på det så inser jag att jag kanske helt sonika ska ha en ny inställning till spelet och dess genre. Jag ska prova att försöka spela med samma inställning som jag har i fallout, WoW och de andra spelen jag vanligtvis spelar. Vem vet? Resten kanske kommer lite mer naturligt och självmant då. Och jag ska försöka sluta leva mig in så mycket i scenerna då det är den inlevelsen som gör att jag börjar smyga och därefter dör när fiender dyker upp. Om jag "är" min karaktär så upplever jag spelet mer läskigt än om jag aktivt tänker att jag styr en karaktär.

Min nya fokus ska vara "Äh, det är ju bara ett spel" och jag ska aktivt tänka på detta när jag spelar fear3 nästa gång. Jag ska se hur stor skillnaden blir att ändra inställning till den inställningen jag har när jag spelar RPG. För när jag tänker på det så inser jag snabbt att min inställning till spelet är "jag kan inte spela fps" och det är ju faktiskt en väldigt kass inställning att ha. Speciellt om den inställningen hamnar i fokus och stör när man spelar. Vilket jag misstänker att den gjort. Självinsikt 1-0.

Jag återkommer med resultat...

Interval 3: Slums (kl 09.16)

Så... Jag har tagit mig igenom den horden av zombies jag pratade om förut. Jag har hittills smugit omkring i denna del av spelet men jag valde att prova resa på mig så att jag skulle kunna röra mig mer fritt, det hjälpte oerhört mycket faktiskt (att röra sig mer fritt medan man sköt). Jag har två vapen som jag kan byta mellan med scrollen på musen så jag provade att byta vapen istället för att vänta på att reload'a vapnet och det hjälpte också.

Jag har även börjat skjuta på liken som ligger runt omkring. Jag har nämligen upptäckt att några zombies aktiveras genom att jag kommer nära eller går förbi ett lik. Så om jag skjuter på liken så kan jag solla ut vilka som är döda och vilka som blir zombies (då zombies även aktiveras av att bli skjutna). Tanken kom av frustration och en jumpscare för mycket. Hittills har det fungerat. Om jag skjuter en liggande zombie så tar den skada och reser sig upp, på den tiden hinner jag döda den.

UPDATE (kl 10.37)

Övriga noteringar:

Jag har fått för mig att om jag hukar mig så blir jag mindre noterad av fiender men än så länge har jag inte märkt skillnad mellan hukande och stående position. Trots det så sätter jag mig automatiskt på huk och smyger runt. Jag tror att man väldigt lätt faller in i att smyga och vill göra sig så liten som möjligt när man spelar spel där skräck är en stor del av spelet. Jag kan åtminstonde med säkerhet säga att den preferensen ingår för mig när jag spelar. Jag måste aktivt tvinga upp mig till stående position. Jag har ingen warriormentalitet och jag inser att det också är något jag måste jobba på för att kunna ta mig vidare inom genren och inom spelet. Jag märker helt enkelt att mina förmågor, det spelet vill ge mig och det jag vill ha ut från spelet inte riktigt går hand i hand än.

Jag har spelat interval 1 och 2 (fear 3: campain) tidigare men mer än så har jag inte spelat varken inom spelet eller genren fps. Oblivion i first person eller Fallout: New Vegas är det närmsta jag kommit till fps genren utöver det lilla jag spelat fear3. Jag har däremot sett andra personer spela spel inom genren och jag har även backseatgame'at en hel del (Ja, jag har fått tillåtelse. Ingen tillåtelse = ingen backseatgaming). Jag föredrar spel som verkligen kan måla upp en berättelse, därför hamnar jag oftare i genren rpg snarare än fps. Jag vill veta när, var, hur, varför... Jag vill ha förståelsen för min karaktär för då har jag lättare att leva mig in i spelet och låta spelets berättelse påverka mig. Jag tycker att fear3 har gjort ett väldigt bra jobb med att få platserna, scenerna och rösterna att verka tillsammans och skapa en miljö där man är sin karaktär. Jag uppskattar scenerna mellan varje interval eftersom jag får veta små delar av min karaktärs liv och barndom. Min nyfikenhet blir tillfredsställt en liten bit i taget och jag får en enorm förståelse för varför min karaktär är som den är. Jag skulle vilja ta upp, diskutera och analysera spelet och huvudkaraktären ur ett psykologiskt perspektiv när jag spelat klart för jag anser att ämnet genomsyrar spelet till den nivån att det inte borde undvikas.

UPDATE (kl 11.58)

Jag har tagit en paus som varat i ca 30 minuter.

Min karaktär sitter pausad på huk, mot väggen i ett rum som tidigare använts av en slaktare eller någon inom ett liknande yrke. Det hänger enorma köttklumpar och döda människor från taket och jag måste butta på dem för att ta mig genom rummet. Jag hör flugor surra överallt så jag förstår att rummet inte (längre) är kylt till temperaturen man bör ha för att kunna förvara kött. Jag mår lite illa när jag ser allt det här och platsen är så välgjord att jag nästan får för mig att jag känner stanken som jag förväntar mig vara i det rummet. Strax innan jag gick in i rummet så kom en otrevlig scen som lät mig tro att det kommer dyka upp en mäktig demon när jag tagit mig igenom rummet. Varje köttklump jag buttar på verkar trigga igång lampornas flickrande och "demonens" närvaro märks för varje steg. Jag antar att jag kommer dö när som helst och jag är beredd på att när som helst bli skrämd.

Så jag behövde ta en paus...

UPDATE (kl 12.54)

Interval 4: Suburbs

Inget hände i rummet jag pratade om, bara antydningar till otrevligheter.

Jag tog mig precis vidare till interval 4. Ytterligare en scen visas där man får lite mer förståelse för huvudkaraktären och hans döda bror. Jag misstänker att man kommer kunna spela som den döda brodern, dels för min tolkning av scenerna och min upplevelse av att scenerna antyder det och dels för att det i inställningarna för keybindings finns alternativet för possess och cancel possession.

Jag funderar på att snart öka svårighetsnivå (spelar just nu på recruit vilket är den lägsta nivån man kan välja). Ökad svårighetsgrad ger brantare inlärningskurva vilket i sin tur gör att jag tvingas kämpa ännu mer och på så sätt kanske lär mig snabbare. Kanske... Tanken finns iallafall...

Det var blizzcon under helgen så det blev varken installerande eller spelande av fear3. Däremot så spelade jag lite WoW tack vare att jag  blev så hype'ad inför deras expansion legion och den nya klassen demonhunters. HYPE!

Men nu är helgen över så det blir att ta tag att öva på mitt sikte i fear3 så jag kommer förbi alla zombies snart.