Interval 3: Slums (kl 09.16)

Så... Jag har tagit mig igenom den horden av zombies jag pratade om förut. Jag har hittills smugit omkring i denna del av spelet men jag valde att prova resa på mig så att jag skulle kunna röra mig mer fritt, det hjälpte oerhört mycket faktiskt (att röra sig mer fritt medan man sköt). Jag har två vapen som jag kan byta mellan med scrollen på musen så jag provade att byta vapen istället för att vänta på att reload'a vapnet och det hjälpte också.

Jag har även börjat skjuta på liken som ligger runt omkring. Jag har nämligen upptäckt att några zombies aktiveras genom att jag kommer nära eller går förbi ett lik. Så om jag skjuter på liken så kan jag solla ut vilka som är döda och vilka som blir zombies (då zombies även aktiveras av att bli skjutna). Tanken kom av frustration och en jumpscare för mycket. Hittills har det fungerat. Om jag skjuter en liggande zombie så tar den skada och reser sig upp, på den tiden hinner jag döda den.

UPDATE (kl 10.37)

Övriga noteringar:

Jag har fått för mig att om jag hukar mig så blir jag mindre noterad av fiender men än så länge har jag inte märkt skillnad mellan hukande och stående position. Trots det så sätter jag mig automatiskt på huk och smyger runt. Jag tror att man väldigt lätt faller in i att smyga och vill göra sig så liten som möjligt när man spelar spel där skräck är en stor del av spelet. Jag kan åtminstonde med säkerhet säga att den preferensen ingår för mig när jag spelar. Jag måste aktivt tvinga upp mig till stående position. Jag har ingen warriormentalitet och jag inser att det också är något jag måste jobba på för att kunna ta mig vidare inom genren och inom spelet. Jag märker helt enkelt att mina förmågor, det spelet vill ge mig och det jag vill ha ut från spelet inte riktigt går hand i hand än.

Jag har spelat interval 1 och 2 (fear 3: campain) tidigare men mer än så har jag inte spelat varken inom spelet eller genren fps. Oblivion i first person eller Fallout: New Vegas är det närmsta jag kommit till fps genren utöver det lilla jag spelat fear3. Jag har däremot sett andra personer spela spel inom genren och jag har även backseatgame'at en hel del (Ja, jag har fått tillåtelse. Ingen tillåtelse = ingen backseatgaming). Jag föredrar spel som verkligen kan måla upp en berättelse, därför hamnar jag oftare i genren rpg snarare än fps. Jag vill veta när, var, hur, varför... Jag vill ha förståelsen för min karaktär för då har jag lättare att leva mig in i spelet och låta spelets berättelse påverka mig. Jag tycker att fear3 har gjort ett väldigt bra jobb med att få platserna, scenerna och rösterna att verka tillsammans och skapa en miljö där man är sin karaktär. Jag uppskattar scenerna mellan varje interval eftersom jag får veta små delar av min karaktärs liv och barndom. Min nyfikenhet blir tillfredsställt en liten bit i taget och jag får en enorm förståelse för varför min karaktär är som den är. Jag skulle vilja ta upp, diskutera och analysera spelet och huvudkaraktären ur ett psykologiskt perspektiv när jag spelat klart för jag anser att ämnet genomsyrar spelet till den nivån att det inte borde undvikas.

UPDATE (kl 11.58)

Jag har tagit en paus som varat i ca 30 minuter.

Min karaktär sitter pausad på huk, mot väggen i ett rum som tidigare använts av en slaktare eller någon inom ett liknande yrke. Det hänger enorma köttklumpar och döda människor från taket och jag måste butta på dem för att ta mig genom rummet. Jag hör flugor surra överallt så jag förstår att rummet inte (längre) är kylt till temperaturen man bör ha för att kunna förvara kött. Jag mår lite illa när jag ser allt det här och platsen är så välgjord att jag nästan får för mig att jag känner stanken som jag förväntar mig vara i det rummet. Strax innan jag gick in i rummet så kom en otrevlig scen som lät mig tro att det kommer dyka upp en mäktig demon när jag tagit mig igenom rummet. Varje köttklump jag buttar på verkar trigga igång lampornas flickrande och "demonens" närvaro märks för varje steg. Jag antar att jag kommer dö när som helst och jag är beredd på att när som helst bli skrämd.

Så jag behövde ta en paus...

UPDATE (kl 12.54)

Interval 4: Suburbs

Inget hände i rummet jag pratade om, bara antydningar till otrevligheter.

Jag tog mig precis vidare till interval 4. Ytterligare en scen visas där man får lite mer förståelse för huvudkaraktären och hans döda bror. Jag misstänker att man kommer kunna spela som den döda brodern, dels för min tolkning av scenerna och min upplevelse av att scenerna antyder det och dels för att det i inställningarna för keybindings finns alternativet för possess och cancel possession.

Jag funderar på att snart öka svårighetsnivå (spelar just nu på recruit vilket är den lägsta nivån man kan välja). Ökad svårighetsgrad ger brantare inlärningskurva vilket i sin tur gör att jag tvingas kämpa ännu mer och på så sätt kanske lär mig snabbare. Kanske... Tanken finns iallafall...

 

Fredrik

16 november 2015 12:57

Intressant att följa, har du funderat på om ökad svårighetsgrad påverkar tempot och därmed reflektionerna?

Arweneye

16 november 2015 21:06

Jag tänkte faktiskt på det och funderar på att lösa det genom att prova en svårare nivå på datorn hemma. Save filen sparas nämligen enbart på datorn man spelar med och inte genom steamcloud. Vill jag spela hemma så måste jag helt enkelt börja om från början. Sen får jag känna mig fram, får jag ut mindre av spelet så får jag sänka svårighetsgrad igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag skedde det, Lilleman fick sitta "nära" utan att hon brydde sig. Jag hängde tvätt häromdagen och lämnade en tvättställning lutande mot väggen tillsammans med en klädställning med nytvättade kläder i. Lilleman smög försiktigt sig in bakom tvätts...

För några dagar sedan så hade Lillemor placerat sig halvdold bakom dörren mellan vardagsrummet och hallen. Där satt hon och brydde sig bara om att morra om Lilleman kom för nära. Senare den natten hade Lilleman burit dit alla kattleksaker och lagt de...

När jag var och besökte katthemmet i Kristinehamn så noterade jag att Lilleman verkade gilla kattunnlar så jag tog fram en kattunnel som varken Bebis eller Lillemor har varit särskilt förtjust i. Lilleman däremot blev väldigt förtjust i den.    ...

Nu välkomnar vi Lilleman i familjen! En oerhört gosig misse som inte tvekar en sekund på att dela ut en ordentlig headbut till den som klappar honom. Han och Bebis kommer redan överrens men Lillemor är svårflörtad, som förväntat. Hon sitter och titta...

Jag befinner mig i en gammal lekpark, jag har knappt ammo och fienderna kommer i vågor.   Min pojkvän satt bredvid mig och såg mig dö gång på gång och frågade om han fick prova. Jag är fullt medveten om hur jag fungerar. Om han skulle ta sig igen...